Perkele

Nu har man så smått börjat komma igång med de dagliga baden igen. Maj behövde få övergå till juni för att jag skulle få tummen ur helt och hållet. Men nu så är man på G i alla fall. Och jag känner alltmer att kroppen sakta men säkert börjar varva upp och vänja sig vid – den ännu något svala – tempen.

Jag vet inte exakt hur många grader det är i Varpan just nu. Men ska jag dra till med någon slags gissning så skulle jag nog säga att det landar på en 16-17 grader ungefär.

Jag vet att det var 18 grader i Sundborn så sent som i förrgår nämligen. Och Toftan brukar oftast vara snäppet varmare än Varpan. Så jag tror att jag är hyfsat rätt ute gällande temperaturen.

Motståndet finns där. Så det känns inte helt självklart när man kliver i om morgnarna ännu. Men motstånd är till för att bekämpas. Det är sedan gammalt.

Sen så kan man ju ibland ställa sig själv frågan varför det är såhär med många saker som i slutändan är till det bättre för en här i livet. Vadan detta ständiga motstånd? Samt dessa ständiga transportsträckor som ska genomlevas, och inte minst genomlidas innan man blir något sånär varm i kläderna. Varför?

Dessa barriärer som man ständigt måste kämpa sig igenom. Ena dagen ett motigt – men i efterhand stärkande – träningspass. Andra dagen ett kallt – även det i efterhand stärkande – dopp i det blå.

Hade det inte varit bra mycket bättre om den där endorfinkicken som man eftersöker sparkade till en med detsamma?! Tänk vad enkelt det hade varit ändå om det kändes tillfredsställande i kroppen redan vid den första armhävningen för dagen! Eller så fort som man rörde vattnet med tårna! Nog så hade väl mycket varit bra så mycket skönare i alla fall?! Men nej nej.. Det ska lidas och det ska svettas.. och det ska plågas..

Så det är bara till å bita ihop och fortsätta med att banka in den där ovan nämnda frasen i sitt huvud: ’motstånd är till för att bekämpas’.

Den, eller någon annan egensinnig och motiverande ramsa som får en att ta sig över de där allra värsta hindren som man ställs inför när det väl är upp till kamp. ’Brinn, brinn, brinn, och uthärda skiten’ bara.

Sen så finns det ju även fler – och mer etablerade – styrkeramsor att tillgå om man nu tröttnar på de ovan nämnda. Exempelvis: ’Ska man vara fin får man lida pin’. Personligen så tycker jag dock att den faller sig rätt så platt. Jag föredrar nog de lite mer hänsynslösa och destruktiva slagorden när det väl kommer till att utmana sig själv.

För den mer internationelle självplågaren så finns ju även: ’no pain, no gain’ att tillgå. Eller varför inte: ‘train until It hurts, and then train some more’. Men min personliga favorit är nog till syvende och sist ändå: PERKELE!

Skål för nykterheten!

Publicerad av dalablues

Livet i Dalarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: