Hjärnspöken

Vissa dagar när jag vaknar upp så är jag inte helt tillfreds med tillvaron. Det är som att den där goda känslan som jag somnade in med kvällen innan plötsligt har flugit sin kos.

Detta helt utan förvarning. Allt kan nämligen ha känts riktigt bra dagen innan. Man har fått mycket vettigt gjort. Kanske så skötte man kosten hyfsat och tränade på rätt så bra. Ja till och med så sov man kanske rentutav bättre än på riktigt länge. Men lik förbannat så kan mycket kännas ganska så uppochnervänt när man vaknar upp följande dag..

Och den där inneboende rösten sen.. Det är som att ens självtvivel ger den där inre och negativa rösten tillräckligt med spelrum för att härja runt fritt i ens medvetande. Och den vill gärna döda all motivation och ta ner en till en plats där man inte vill vara..

Det enda man kan göra när det väl inträffar är att resa sig upp och slå undan skiten all världens väg. Inte gilla läget. Inte låta den få fäste. Bort bort bort!

Jag tror att de flesta människor drabbas av den här inre rösten mellan varven. Sen så drabbar den nog alla på olika sätt. Det viktiga är nog hur man hanterar den när den väl gör entré i ens medvetande. Hur mycket uppmärksamhet man är villig att ge den..

Jag hade lite av en sån där morgon tidigare under veckan. Den kändes inte bra att stiga upp till. Ville inte möta den. Jag valde till slut ändå, trots motståndet, att kliva upp och köra de inplanerade burpeesen. De första tio kändes riktigt tunga både kroppsligt och mentalt. Min kropp agerade som att den just gått med på något som den egentligen inte alls ville gå med på. Och där och då så kändes det nästan som att min kropp helt och hållet var på väg att ge upp.

Men jag kunde bara inte med att låta mig själv lägga mig ner och dö. Nej. Det begynnande bekvämlighetsviruset var illa tvunget att bekämpas med all kraft jag kunde uppbåda. Så jag tog sats och drog till med tio burpees till. Och nu så började det hända saker. Det började kännas lite bättre. Och lättare. Och efter att ha upprepat proceduren några gånger till så kom jag fram till att jag till slut kämpat mig igenom totalt sjuttio svettiga.

Och det är jag såhär i efterhand väldigt glad för att jag gjorde. Burpeesen ledde mig nämligen in på hantlarna, som i sin tur tog mig bort till chinstången. Och efter några avklarade chins så avslutade jag slutligen med att köra några halvavancerade magövningar. Puh!

Det fantastiska med träning är att den verkligen kan förflytta berg när det kommer till mental status och hälsa. Den kickar igång systemet så att allt börjar funka som det ska igen. Kroppen är på det viset precis som en motor. Den behöver regelbundet gå för att inte rosta ihop och klogga igen fullständigt.

Och man blir lika tacksam varje gång som man lyckas ta sig igenom ett träningspass. Framförallt de där passen som inför känns extra motiga. Det är en obetalbar känsla som får en att känna att livet är rätt så kul ändå när allt kommer omkring…

Skål för nykterheten!

Publicerad av dalablues

Livet i Dalarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: