Det är samma visa varje gång som jag är ute och reser. Efter några dagar så börjar jag sakna mina instrument nåt så förbannat. Framförallt pianot. Det känns i hela kroppen att det är något som saknas mig.
En fysisk åkomma. Ett begär. En djävulsk drog. Det är svårt att förklara det på ett annat sätt. Jag måste bara ha musiken i mitt liv för att må helt bra.
Varje dag som jag är hemmavid så spelar jag nåt. Om det sen är piano eller gitarr är lite olika. Men oftast så blir det faktiskt pianot som drar det längsta strået numera.
Gitarren har med åren tappat lite av den där dragningskraften som jag en gång i tiden upplevde. Jag vet inte riktigt varför. Förr så kunde jag knappt gå förbi mina gitarrer utan att plocka upp dem och börja spela på dem.
Jag hoppas och önskar att det där suget kommer tillbaka en dag. För det är en väldigt fin känsla att ha med sig i livet. Och gitarren är ett väldigt tacksamt instrument på så vis att den är relativt lätt att ta med sig om man ska iväg någonstans. Ett piano blir tyvärr något svårare att göra detsamma med.
Men hur det än må vara med mobiliteten så är pianot instrumentet som jag föredrar numera. Jag har även det senaste året känt att jag har utvecklat mitt spel en hel del. Och så länge som det känns så så är det lätt och kul att fortsätta spela.
Torsdagen har precis börjat gå mot kväll nu när jag åter kommit hem till Falun. Och jag känner mig rätt så trött.. Så nu blir det till att snåla in på orden och avsluta denna kaloririka festarvecka på bästa tänkbara sätt:
D a l a b l u e s 